Välkommen!

Några dagar efter julafton 2012 testade jag av en slump mitt blodsocker på jobbet, det visade 19 mmol/1 trots att jag inte hade hunnit äta frukost än. Jag var inte särskilt insatt i vare sig blodsockervärden eller diabetes, så jag tänkte inte så mycket på det, skrattade mest. Jag fick råd från en klok kvinna att ringa till vårdcentralen, och trots att jag inte var särskilt orolig så följde jag rådet så fort jag gick av mitt arbetspass. Sköterskan i telefonen förklarade att de allra flesta som ringer in och påstår att de har ett högt blodsockervärde har haft en doftande handkräm eller sockerrester på fingrarna då dom mätt sitt blodsocker.
När jag kom till vårdcentralen fick jag höra att jag såg alldeles för pigg och "normal" för att ens misstänkas ha diabetes, men att dom trots allt skulle testa mig, för att vara på den säkra sidan.
Värdet visade 20 mml/l och ett långtidsocker på 80..sköterskan tittade på mig och sa, "du har diabetes". Okej, tänkte jag, då är det väl bara att dra ner på sockret lite och ta några tabletter. Trots att jag känner några diabetiker och även har arbetat för en, så hade jag ärligt talat ingen koll på sjukdomen alls. Sköterskan sa även att det såklart var av typ 1 jag hade, eftersom jag var av "normal" vikt. VÄNTA lite, är det inte då man måste ta sprutor? Jodå..
Plötsligt kände jag ett allvar komma över mig, och med en remiss till sjukhuset i min hand traskade jag med hemåt, ringde min mamma och när jag stod hemma i hallen kom gråten. Jag grät och grät i flera dagar, i flera veckor och jag gråter fortfarande ibland. Jag grät på axlar, när sköterskorna kom för att testa blodsockret grät jag inombords, jag grät när jag fick min hemska sjukhusmat och grannen bredvid fick chokladpudding, jag grät på kvällen i min sjukhussäng, jag grät när jag traskande ner till sjukhusets affär för att handla något. Vad skulle jag handla nu om jag inte kunde handla godis, kakor eller glass? Jag kände mig plötsligt väldigt tom, som om något tagits ifrån mig. Underläppen började darra så fort jag tänkte på hur tomt mitt liv skulle bli, utan socker. Hur skulle jag någonsin kunna sluta med alla dessa fikapauser, godispåsar hemma i soffan, en Snickers på en stressig lunch, milkshake på rasten, pizza, hamburgare och allt det där super duper goda som finns att äta! Istället förväntades jag äta nyttiga måltider på bestämda tider, ha koll på klockan och reglera mitt blodsocker med insulinsprutor. Och vad krångligt det var med detta eviga mätande av blodsocker, och inte fattade jag hälften av det sköterskorna berättade för mig. Jag grät för att allt var så jobbigt och rent ut sagt skit.
Eftersom jag blev inlagd på en fredag vid juletid, var alla läkare lediga och trots att sköterskorna ville släppa hem mig, så fick jag snällt stanna kvar i över en vecka för att jag skulle få träffa läkare, dietist mm innan jag fick lov att klara mig på egen hand. Sprutorna som jag först vart livrädd för visade sig vara det minsta bekymret, det som var jobbigt var vilken dos jag skulle ta och att veta hur blodsockret skulle reagera om jag åt det ena eller de andra, men det värsta var ändå att jag inte längre kunde äta 5 godisbitar utan att blodsockret sköt i höjden.
Mötet med dietisten kändes helt poänglöst, då jag både har arbetat med mat och har ett personligt intresse för det, fick jag inte veta något nytt och häpnadsväckande. Tvärtom, jag kände med en gång att jag ville ifrågasätta dietisten när hon rekommenderade att jag skulle äta bröd och ris mm. Även om jag själv aldrig har ätit särskilt nyttig mat så är jag inte dummare än att jag vet att socker och kolhydrater inte är bra, och jag vet vilka produkter som innehåller socker och kolhydrater, kunskapen fanns inom mig, men jag hade tidigare bara aldrig haft en "bra" anledning att tillämpa kunskapen.
Så när frågan kom om jag vill ha ett nytt möte med en dietist, så tackade jag snabbt nej. Med ett enormt stöd av min mamma (vi pratar kost och blodsocker hela tiden :) och min vän GOOGLE har jag nu kommit fram till att diabetes är en allvarlig sjukdom, men att genom kost kan man vinna så otroligt mycket, även om man är frisk och inte lider av diabetes.
Från första början tog jag ca 6 stycken sprutor om dagen á 6 enheter insulin och nu sitter jag här, tio månader, senare med ett blodsocker som för det mesta ligger mellan 5-8 mml/l med endast 2 stycken långtidsverkande insulinsprutor á 3 enheter insulin, jag har tappat ca 5 kg, min mage har efter tretton års problem äntligen lugnat sig lite med hjälp av lågkolhydratkost  och som nybörjare med lchf hoppas jag nu att mitt stabila blodsocker även ska ha en effekt och kanske även lösa gåtan om acne och migrän som förföljt mig sen tonåren.
Det finns dom som hävdar att de bra värdena beror på att jag fortfarande är i den så kallade smekmånaden och menar på att det snart kommer att vänta om bli värre. Så kanske det är, men genom att ha förståelse för blodsockret och äta bra kost hoppas jag ändå att man kan rädda kroppen från de värsta skadorna som diabetes kan ge och om jag i framtiden kommer att behöva ta en spruta extra är faktiskt inte hela världen för mig.

Hoppas vi ses!